I'm back!

Jag är tillbaka. I alla fall om man pratar om skräckfilmbloggande och allmänt frosseri vad gäller mer blodiga filmgenrer.
Var har jag varit någonstans?
Jag har till stor del sysslat med MMA-journalistik och skrivit för bland andra MMAnytt. Lägg där till att jag blivit pappa så förstår ni nog att tid är något som är väldigt dyrbart.
Men nu har jag alltså bestämt mig för att göra en omstart vad gäller skräckfilmsbloggen. 
Jag kommer att fräscha upp den rent utseendemässigt, skaffa annat domännamn och kanske till och med låta "Oh lovely gore" läggas till gravens vila och istället hitta på ett annat namn.
Jag tar tacksamt emot förslag på hur jag kan förbättra den nya bloggen och driva den på ett mer seriöst och intressant vis.

Allt väl/Marcus

Skrivkramp

   Det har varit en inaktiv vecka på bloggen. Det har dels att göra med en stress över diverse musikaliska projekt som skall slutföras, och dels att jag har skrivit lite för MMA-siten kimura.se.
   Med det sagt skall jag anstränga mig för att åter vara på banan med informativa och intressanta inlägg.
   Jag vill gärna lägga fokus på fler intervjuer, även om jag har haft problem med att få svar från de intervjuobjekt som jag skickat frågor till. Jag får helt enkelt hoppas på att vinden vänder.
   Nu är det dags att åter vältra mig i tonvis med skräckfilm!

Har du inte sett den än? The Remake of Evil Dead

   Få remakes blir lika bra som originalet, och så var även fallet med Evil Dead (2013). Samtidigt så är filmen en orgie i gore och övervåld och står ut bland många usla skräckfilmer som släppts under året.
   Så har du inte sett den än så måste du genast göra det!

Subgenre i Fokus: Body Horror

   Body Horror, eller biologisk skräck, är en subgenre nära förknippad med förra veckan genre i fokus, New French Extremity. De båda genrerna fokuserar kraftigt på den mänskliga biologin, ofta med en sexuell underton, även om New French Extremity tenderar att vara mer samhällskritisk i sin framtoning.

   Hur beskriver man enklast termen Body Horror då?
Jag skulle vilja påstå att filmer inom genren fokuserar kraftigt på kroppsligt förfall, som i Thanatomorphose (2012), där en kvinnans kropp börjar ruttna från insidan.
Dock behöver det inte just vara förfall som är tema, utan även anatomiska avvikelser, eller lekar, som i The Human Centipede (2010), där tre personer sys samman för att bilda en mänsklig tusenfoting. Två andra exempel på detta är också The Fly (1958), där en man och en fluga genomgår en mutation och flugan får mannens kropp och vice versa, och Re-animator (1985), där en läkare leker Gud med döda kroppar för att skaka liv i dem igen.

   Det finns som sagt otaliga exempel på Body Horror, och många skulle nog hävda att gränsen mellan Body Horror och andra subgenrer är hårfin emellanåt. Varför kan man inte lika gärna räkna in zombiefilmen till Body Horror? Den gränsen suddas närapå ut genom Slither (2006), där utomjordiska parasiter gör människor till deformerade "zombies".
  
   Rädslan för kroppsligt förfall eller mutation ligger djupt rotad i människan och det är nog därför som vi ser alla dessa filmer inom Body Horror.

  

The Sultan of Splatter: Tom Savini

   Tom Savini föddes 1946 i Pittsburgh, Pennsylvania, och är starkt associerad med George A. Romero och hans Dead-epos.
För gemene man ringer det förmodligen inga klockor när man hör namnet Savini, men för oss som har ett genuint intresse för skräckfilm så är han en otroligt viktig personlighet för genrens utveckling och historia. Hans make-up och special-effekter har uppnått kultstatus i har genererat en stark fanskara.
   Savini blev inspirerad till att börja med make-up genom A Man With a Thousand Faces (1957) och började genast träna genom att sminka vänner, såväl som sig själv.
   1969 skickades Tom till Vietnam som fotograf för att dokumentera kriget för arméns räkning. Han har senare sagt att han tvingades bevittna och fotografera otaliga döda och sårade soldater, och att ett sätt att hantera det var genom att föreställa sig allt som specialeffekter.
Tiden i Vietnam gjorde även att Savini irriterade sig på hur make-up och effekter gjordes i skräck- och krigsfilmer och har därför strävat efter att göra så korrekt "gore" som möjligt.
   Även om Tom skådespelat i en mängd filmer, regisserat och agerat stuntman, så är det hans banbrytande make-up som gjort honom känd.
   Genombrottet kom i Romeros Martin (1977), där Savini tillhandahåller en väldigt realistisk scen där handleder skärs upp.

Tom Savini och "Bub" i Day of the Dead (1985).

Året därpå fick Savini en större budget att arbeta med i Dawn of the Dead, en film där hans bitmärken och inälvor gav övriga make-upartister inom branschen något att fundera över.
   Savini fortsatte att skapa realistisk och blodig make-up i filmer som Friday the 13th (1980), Maniac (1980), The Burning (1981) och The Prowler (1981), och fick därigenom smeknamnet "The Sultan of Splatter".
   1985 belönades Tom med en Saturn Award för sin makabra make-up och sina grisiga effekter i Day of the Dead.
   På senare år har vi sett Savini i mindre roller i flertalet filmer, bland annat Planet Terror (2007), och som regissör i, till exempel, The Theatre Bizarre (2011).
   Savini driver även en utbildning i filmmake-up och specialeffekter vid Douglas Education Center i Pennsylvania.

Time For Halloween: Trick or Treat

   Det vore en aning klyschigt att föreslå att vi alla borde titta på John Carpenter's Halloween (1978) ikväll.
Jag vet dock inte om mitt egentliga förslag är särskilt mindre klyschigt då jag tänker rekommendera en riktig nostalgitripp i form av Trick or Treat (1986).
   Trick or Treat är verkligen inte en otäck skräckfilm, men den är ett måste för den som vill grotta ner sig i åttiotalets hårdrock och sköna, sprayade, frisyrer.
   Filmen handlar lite kortfattat om den mobbade Eddie, en high school-student som dyrkar metalmusikern Sammi Curr. När Sammi dör i en mystisk hotellbrand blir Eddie förkrossad.
Genom en vän som var bekant med Sammi, får Eddie tag i den nya osläppta skivan "Songs in the key of death", genom vilken Sammi talar till Eddie och säger åt honom att hämnas på sina mobbare.
När Sammi sedan kommer tillbaka från de döda tar skolans Halloween-bal en helt ny riktning och morden avlöser varandra.
     Som sagt, Trick or Treat är en skön nostalgitripp för oss som gillar gammal åttiotalsrock.
Saken blir definitivt inte sämre av att både Gene Simmons och Ozzy Osbourne medverkar i filmen!

The Greater Good: Antagonisternas rättfärdigande. (Edit)

   Många antagonister har ett syfte med sitt mördande på vita duken. Oftast något simpel som att " jag blev retad i skolan, därför måste jag döda alla som går på den här skolan nu". Ett syfte utan substans med andra ord.
Men ibland dyker de upp, de där ondsinta rackarna, som till en början mördar hänsynslöst, men som sedan visar sig ha ett motiv som är större än dem själva.
Ett motiv "for the greater good".

   Den första protagonist som jag kommer att tänka på i det här sammanhanget är givetvis den mystiska Jigsaw i Saw (2004).
Jigsaw är alltså en man, döende i Cancer, som egentligen inte dödar människor själv, utan genom listiga anordningar och "spel".
Dessa "spel" drabbar inte vem som helst, utan människor som Jigsaw anser har tappat sin mänskliga värdighet, som inte uppskattar livet och därmed inte förtjänar att leva.
Han vill således lära dem en läxa. Att lära dem uppskatta livet. Alla dessa spel och gåtor är därmed till för att att få "offren" att se helheten, the big picture.
   Ett annat exempel finner vi i Martyrs (2008), där det hemliga sällskap som plågar och torterar de stackars flickorna, säger sig göra det för att finna svaret till livets mening. De rättfärdigar alltså sina vedervärdiga handlingar genom att påstå sig bedriva något slags pseudovetenskaplig forskning kring livet efter detta, kosta vad det kosta vill.
   Exemplet med Jigsaw kan även jämföras med den mystiska John Doe från Se7en (1995). Antagonisten Doe planerar sina mord likt Jigsaw och rättfärdigar sina handlingar med att han endast straffar de som bryter mot någon av de sju dödliga synderna.

Frontier(s)

Även om Jigsaw är långt mer sadistiskt så spelar de båda ut varandra rent intelligensmässigt.
   Avslutningsvis vill jag nämna en film ur New French Extremity-rörelsen, nämligen Frontier(s) (2007).
Fromtier(s) ger en brutal insikt i vad "the greater good" kan innebära, då en nynazistisk familj kidnappar en stackars flicka och plågar henne. De inser senare att hon är gravid och börjar omgående diskutera sin vanföreställning: att upprätthålla skapandet av en härskarras.

   Även om skräckfilm inte alltid behöver ha en större agenda, så vill jag visa på att vissa antagonister minsann kan vara mer kalla och beräknande än vad man kan tro.